smeckis

Varför är jag så himla mån om att alla ska tycka bra om mig hela tiden?
Varför är det bara alltid jag som ber om ursäkt?
Är det så svårt att vänta på att någon annan ska komma krypande och be om ursäkt till MIG?
För minsta lilla sak ber jag om ursäkt, alltför att mina vänner, familj eller totala främlingar inte ska må dåligt. Sånt som egentligen inte är mitt fel, men ändå ber jag om ursäkt, bara för säkerhets skull.
Om jag för en gång skull inte skull be om ursäkt, istället bita tillbaka och ge mig in i ett bråk skulle nog ingen ta mig på allvar. Eller säga "va e hennes problem?" "har hon mens eller?"...
Under mitt 23åriga liv har jag inte tagit många fajter. Jag har för allas frid bett om ursäkt, eller böjt och bent mig så att alla blir vänner igen. Oftast har inte bråken vart riktade mot mig personligen, utan mer att jag blir tredje hjulet som måste välja sida. Vilket jag hatar så gör allt jag kan för att dra mig ur. Såklart säger jag ifrån om något är helt fel eller någon blir illa behandlad. Men helst vill jag bil lämnad ifred.

Mellansyskon-syndromet tro?

2008 är kanske året jag ska våga ta en fajt...?!