Ta mig långt härifrån!

Jag känner mig inte hemma i Karlstad längre, jag tar varje tillfälle i akt att åka härifrån.
Hade en helt fantastisk helg hemma i Götet nu, men att komma tillbaka till lilla tomma 20kvms lyan är som en käftsmäll rätt i nyllet. Den är tom, liten och deppig.

Jag vill befinna mig i samma stad som mina kära vänner. Visst har jag hängpolare här, men ingen att öppna mig helt för, ingen att impulsivt våldgästa en vanlig onsdagskväll.

När man spenderat fem underbara dagar med sina nära och kära så blir omställningen och ensamheten mycket mer påtaglig. Jag saknar er så himla mycket.

Speciellt Baby är svår att vara ifrån när man varit oskiljaktiga under hela Karlstadtiden. Inget kul att vara här utan dig.

Paris var en annan sak, när allt är nytt och spännande klarar jag nog bättre att vara själv, då är det mycket lättare att få nya vänner och ta kontakt med folk. Här känns det liksom bortkastat att smila in sig för några fjuttiga månader. Därför är jag en ensamvarg som spenderar oroväckande mycket tid framför datorn, men också i gymmet.. nåt gott kanske kommer ur detta.

Just nu lägger jag allt hopp på att få trainee platsen i USA, det skulle verkligen vara helt fantastiskt. Även om vännerna även då är på avstånd, så är det en toppen ursäkt för att komma till USA och hälsa på. Sen är jag redo att bli vuxen och skaffa mig ett redigt yrke och börja tjäna mitt egna levebrö istället för att låna csn..

Nu ska jag fortsätta skriva på mitt ansökningsbrev, inte det lättaste på engelska, men tydligen är jag fluent in english så jag borde ju bevisa det genom ett kick-ass brev.

Jag och min bästis för tillfället...i brist på andra!

Kärlek

..är jag för gammal för att bli kär igen?
Kommer jag någonsin falla handlöst, orädd för den oroväckande hårda marken därunder, sväva på moln.. Kommer jag få säga "jag älskar dig" och faktiskt mena det igen? Kommer jag få höra de orden själv?

Jag har inte haft den känslan sedan jag var 19år, det är 5år sedan, allt var så lätt. Man träffades och blev kär, blev ihop, bara så där. Nu förtiden så träffar man någon, eller dejtar, men man bränner inga broar, man vill ju vara "öppen för förslag" ifall någon bättre kommer..

Det känns som om folk överlag inte vågar falla... Dock har jag ju folk i min omgivning som bevisar motsatsen, som bara fallit helt och blivit ihop snabbt.

Jag vill vara 16 år, blåögd, naiv och våga falla igen.


RSS 2.0